Bosjes Chapel av Steyn Studios. Foto av Adam Letch.

Här är en inlägg i en debatt som du kanske inte visste fanns: hur väljer vi att visa och gestalta arkitektur. Bilden till vänster är ett klassiskt arkitekturfoto. Foto taget rakt framifrån, Rena linjer, stolarna ordnade i spikraka rader. Inget skräp nånstans, inga människor, inga fläckar. Stiligt men tomt.

Under alla år jag har studerat och jobbat med arkitektur har det sett ut så här och det har varit i princip omöjligt att få någonting annat publicerat. Arkitekt- och fastighetsbranschen har haft sin egen strikta estetik. Arkitekturen ska stå liksom fristående från andra värden och s.a.s. tala för sig själv.

Arkitekturen, strukturen, ytan, formen, ljuset. Fräck, imponerande, beundrad. Vi är åskådare – arkitekturen svävar ovanför oss och vi har ingenting specifikt med den att göra.

Men arkitekturfotografi är en konstform som har dubbla syften. Den fungerar som marknadsföring av arkitekter och fastigheter men den gestaltar också vår byggda miljö och våra livsvillkor. Så genren har både ett konstnärligt/dokumentärt och ett säljande syfte.

Börjar det klassiska arkitekturfotografiet förändras?

Digitala medier pumpar ut tjusiga bilder med rena linjer men börjar vi tröttna lite och längta efter något annat? Det kan anas en trend hos fotograferna att dom vill fånga något mer än bara imponerande exklusivitet.

Fotot här till vänster är ett sådant exempel. Fotot föreställer Koujak Jaber Building i Beirut och fotografen James Kerwin är nominerad i Archdailys årliga foto-tävling. Trots att fotot har stora konstnärliga kvalitéer och gör allt det där vi vill med ett arkitekturfoto – raka linjer, rena kulörer, fint ljus – så gränsar det ändå till dokumentärt och ställer omedelbart, bara genom sin existens och vetskapen om att det är taget i Beirut frågor om mänskliga livsvillkor.

SvD gjorde en intervju för en tid sedan med den holländska arkitekturfotografen Iwan Bann. Journalisten påstår att det är han som har förändrat det klassiska arkitekturfotografiet men troligen finns det flera sådana aktörer. Han är nog bara den mest uppburna. Iwan Baan vill att arkitekturfotografiet ska snarare skildra människorna som brukar arkitekturen än om rena, tilltalande vinklar.

 – Först vill jag bara säga: kalla mig inte arkitekturfotograf. Och byggnaderna på mina bilder fungerar snarast som fonder till mänskligt liv. Jag började i den dokumentära genren och det är sådana som du och jag som inspirerar mig, inte generiska byggnader.

Bilden ovan är tagen av Baan och föreställer Makoko, en flytande skola i Nigeria, ett spännande projekt som jag skulle vilja veta mer om. Ett fotografi kan ju ha den inverkan på oss. Det suger oss in i sin värld på ett mer direkt och känslomässigt sätt än en text.

Kentaroos framtidsspaning

Jag ringde Kentaroo Tryman, arkitektur- och reklamfotograf, och frågade honom var han trodde att det svenska arkitekturfotografiet var på väg.

–  Arkitektbranschen är otroligt konservativ och det är egentligen först på senare år som byråer har börjat använda sociala medier och ser på bilden mer som ett verktyg för marknadsföring än som en ren dokumentation av sitt eget verk. Jag kan se en enorm potential bland annat i video.

Det har gjorts massor av undersökningar där man kunnat konstatera att video leder till fler klick och ökad interaktivitet. Jag gjorde lite filmer till flera arkitektkontor men lyckades inte sälja in dom. Branschen är inte mogen ännu men det kommer….

Arkitekturens förmåga – eller oförmåga – att samverka med naturen

Jag hoppas att han får rätt för jag tror att ju mer arkitekter och andra aktörer i bygg- och fastighetsbranschen kan göra både vårt arbete och resultatet därav mer tillgängliga både fysiskt och mentalt desto bättre. Jag vill ju kunna kommunicera min kunskap (som med denna bloggen) och jag tycker det är roligt om någon orkar lyssna. Då är självklart mediet viktigt. Så det får bli mer video helt enkelt. Video passar också bättre att gestalta strukturer för en mer hållbar värld där samspelet (eller brist därpå) mellan natur och kultur måste bli bättre.

Arkitektens bästa bild

Jag har såklart fotograferat väldigt många byggnader och rum och nästan alla ser torra, tråkiga och tomma ut. Men här är faktiskt en bild som jag själv är väldigt nöjd med.

Jag är uppe på 2.200 meter höjd i den Indiska delstaten Uttarakhand. I bakgrunden ser man bland annat Nanda Devi, Indiens högsta berg på 7.800 meter över havet. Och där bortom fortsätter bergkedjan Himalaya och Tibet med bergstopp efter bergstopp. Luften är tunn, kristallklar och utsikten är hänförande. Ja, mer än hänförande. Det är överväldigande, översinnlig, nästan förvirrande.

Enligt typisk Indisk logik så har man byggt ett rangligt utsiktstorn här vilket är det enda som eventuellt stör utsikten. Konstruktionen är underbar, designen ren och enkel. Till och med golvfunktionen är förenklad och reducerad till ett tunt vinkeljärn man förväntas balansera på 4 meter upp i luften. Tur att dom har ett staket…

ARKITEKTURFOTOGRAFI – att SKAPA BILD av RUM